Har helt glömt bort att berätta att jag tatuerade mig igen för knappt 3 veckor sedan! Denna gången blev det mitt första andranamn ovanför fotknölen på min vänserfot. Även den var det Erik på Lady Pain tattoo i Sandviken som gjorde och jag blev lika nöjd denna gång. Det kändes rätt självklart att jag även skulle skriva Karin någonstans eftersom både jag, min farmor, hennes mamma och min farfars mormor hette/-er det. Det är ju en symbol för oss.

 

Den här dagen har till absolut största del bestått av en massa programmering i Matlab med ömsom svordomar, ömsom glädjetjut. Jag kan inte påstå att det är det enklaste jag har hållit på med i mit liv precis. Imorgon är jag ledig fram till kl 1 och efter jag slutat vid 5 bär det av hem till viken för att fira farmor och pappa på fredag som tillsammans fyllt/fyller 120 år. Inte så pjåkigt!

 

Efter en del tjat fick jag äntligen tag på bilden av mig, Jonna, Josefin och Hanna från DoP-expo-festen innan julen. En riktigt rolig kväll måste jag säga! Foto: Anton Jehrlander

 

 

Här är den sista saken jag köpte på panduro och även den mest betydelsefulla. Jag har nämligen kommit på att jag ska börja skriva en minnesdagbok. En liten fin bok med små korta minnesmeningar om saker som hänt tillsammans med olika personer som jag vill komma ihåg. För tänk hur mycket det annars är som försvinner. Läggs bort någonstans i minnet för att tillslut nästan glömmas bort helt. Tankar, händelser, ord och känslor. Hur det var att vara i olika situationer just då när dom inträffade. Så små saker men ändå så synd att glömmas bort. Det är nog den bästa idén jag fått på väldigt länge.

 

Den affären är jag allt ett litet fan av. Jag som älskar att pyssla och vara lite allmänt kreativ och dessutom går deras sortiment i helt rätt stil just nu enligt mig. Jag och mamma var in där en snabbis igår och hittade en lyckopåse och en uggla till fracken som jag fick av världens bästa mamma. I lyckopåsen för 30 kr fanns allt detta! Jag skulle gissa på att dom lägger i lite grejer dom vill få sålt i påsarna. Bra idé! Påsarnas egentliga värde ligger på ca 200 och om jag får ge ett litet tips så skulle jag ta en liten påse med smågrejer i (vilket jag också gjorde) eftersom man då snarare får lite små pärlor och liknande som i alla fall jag tycker är roligast! Titta vad mycket roligt som fanns i min!! (bortsätt från ugglan då)

 

Nu ska jag ta och sova! God natt!

 

 

 

Jag hade 5 sjukt roliga dygn i Åre i veckan med en massa skidåkning, fester och roligt folk. Veckan kunde nog faktiskt inte blivit så mycket bättre för min del!

 

 

Många som ser det jättestora kollaget jag gjorde igår tänker säkert ”jaja men det var bara en hund, ge dig, sluta peppra”.

 

Ja Ella var en hund men hon var definitivt inte bara en hund. För mig betyder djur och speciellt hundar väldigt, väldigt mycket och jag tror inte att någon som inte haft ett djur och fäst sig väldigt mycket vid det riktigt kan förstå det. För mig är inte hundar bara husdjur utan också familjemedlemmar och relationer i livet jag värdesätter väldigt högt. Jag har alltid varit väldigt mycket hos min farmor och farfar, och Ella och jag har alltid haft en ganska speciell relation. Ella var, särskillt när hon var yngre, en ganska speciell hund som inte tyckte så mycket om att mysa och gosa och när hon väl ville ha närhet skulle det vara på hennes villkor. Om saker inte skedde på hennes villkor kunde det sluta med en lite smått blodig näsa eller något liknande vilket min pappa mycket väl fått erfara. Men när man testar gränserna som min kära far har en tendens att göra i ganska många situationer så får man faktiskt ta och skylla sig lite själv tycker jag! ;)

 

Vid ett besök i Norge kommer jag ihåg att farmor berättade att dom till och med gjorde en liten ramsa där som gick ” Ella-bella söta snälla, Ella-bella käftesmälla”. Men det var ju bara så. Hon var ju Ella. En liten otroligt fin, rund och go hund med mycket krut och temperament. Men mellan mig och Ella var det på något sätt annorlunda. När jag kom hem till farmor och farfar och Ella kom springande mot dörren med ett brett leende och en svans som gick i 190km/h brukade farfar ibland säga ”Här kommer favoriten!”. Och det var ömsesidigt. Hon var ju på ett sätt min lilla favorit också och en hund som jag trotts allt litade på till 110 %. Jag var inte ens 5 år när jag följde med farmor och farfar och hämtade Ella på Xitamiz kennel och sedan dess har vi på något sätt hört ihop. För oavsett hur mycket vi gosade, myste eller krälade runt på golvet och lekte tillsammans så morrade hon aldrig åt mig oavsett om hon var låg och sov och ingen annan ens fick peta på henne. Jag fick liksom på något sätt göra allt som de flesta andra inte fick och för mig var det ofattbart nog självklart.

 

Så många minnen man samlar på sig under 14 år. Som alla gånger jag sovit hos farmor och farfar i fjällen och Ella legat på helspänn i min fotända från kl 5 och bara väntat på att jag ska röra ett finger för att jag sedan skulle få hela ansiktet dränkt i hundsaliv eller alla gånger hon kommit och borrat ner huvudet i soffan mot benet och gjort en kullerbytta för att sedan hamna på rygg så att jag skulle klappa henne på magen. Alla små saker som jag minns. Det är svårt att beskriva relationen jag och Ella hade men en sak som är säker är i alla fall att hon är och kommer alltid vara väldigt saknad.

 

Jag vet att många tycker att jag är otroligt fånig som bryr mig så mycket om att en hund gått bort men det får vara så. Ella har betytt otroligt mycket för mig och så är det bara. Min lilla busa.

 

 

Det är helt ofattbart att du är borta efter 14 år. Jag kommer sakna dig.

 

 

Inne framför brasan i min sacosäck med en kopp te och en sovande hund bredvid. Dessutom är det en massa SNÖ ute! Lycka!