Många som ser det jättestora kollaget jag gjorde igår tänker säkert ”jaja men det var bara en hund, ge dig, sluta peppra”.

 

Ja Ella var en hund men hon var definitivt inte bara en hund. För mig betyder djur och speciellt hundar väldigt, väldigt mycket och jag tror inte att någon som inte haft ett djur och fäst sig väldigt mycket vid det riktigt kan förstå det. För mig är inte hundar bara husdjur utan också familjemedlemmar och relationer i livet jag värdesätter väldigt högt. Jag har alltid varit väldigt mycket hos min farmor och farfar, och Ella och jag har alltid haft en ganska speciell relation. Ella var, särskillt när hon var yngre, en ganska speciell hund som inte tyckte så mycket om att mysa och gosa och när hon väl ville ha närhet skulle det vara på hennes villkor. Om saker inte skedde på hennes villkor kunde det sluta med en lite smått blodig näsa eller något liknande vilket min pappa mycket väl fått erfara. Men när man testar gränserna som min kära far har en tendens att göra i ganska många situationer så får man faktiskt ta och skylla sig lite själv tycker jag! ;)

 

Vid ett besök i Norge kommer jag ihåg att farmor berättade att dom till och med gjorde en liten ramsa där som gick ” Ella-bella söta snälla, Ella-bella käftesmälla”. Men det var ju bara så. Hon var ju Ella. En liten otroligt fin, rund och go hund med mycket krut och temperament. Men mellan mig och Ella var det på något sätt annorlunda. När jag kom hem till farmor och farfar och Ella kom springande mot dörren med ett brett leende och en svans som gick i 190km/h brukade farfar ibland säga ”Här kommer favoriten!”. Och det var ömsesidigt. Hon var ju på ett sätt min lilla favorit också och en hund som jag trotts allt litade på till 110 %. Jag var inte ens 5 år när jag följde med farmor och farfar och hämtade Ella på Xitamiz kennel och sedan dess har vi på något sätt hört ihop. För oavsett hur mycket vi gosade, myste eller krälade runt på golvet och lekte tillsammans så morrade hon aldrig åt mig oavsett om hon var låg och sov och ingen annan ens fick peta på henne. Jag fick liksom på något sätt göra allt som de flesta andra inte fick och för mig var det ofattbart nog självklart.

 

Så många minnen man samlar på sig under 14 år. Som alla gånger jag sovit hos farmor och farfar i fjällen och Ella legat på helspänn i min fotända från kl 5 och bara väntat på att jag ska röra ett finger för att jag sedan skulle få hela ansiktet dränkt i hundsaliv eller alla gånger hon kommit och borrat ner huvudet i soffan mot benet och gjort en kullerbytta för att sedan hamna på rygg så att jag skulle klappa henne på magen. Alla små saker som jag minns. Det är svårt att beskriva relationen jag och Ella hade men en sak som är säker är i alla fall att hon är och kommer alltid vara väldigt saknad.

 

Jag vet att många tycker att jag är otroligt fånig som bryr mig så mycket om att en hund gått bort men det får vara så. Ella har betytt otroligt mycket för mig och så är det bara. Min lilla busa.