Hejhopp! Här sitter jag och pluggar/målar och käkar toffifee och dricker kaffe. Idag har jag mestadels fightats med matlab som inte alls vill som jag vill och pluggat lite mekanik, men än är inte dagen slut. Det blir en hel det mer plugg idag innan jag går och lägger mig. 

 

Igår kände jag mig lite extra mycket som en utböling bland alla stockholmare. Vanligtvis är jag en av de väldigt få som faktiskt hälsar tillbaka på folk som sitter vid tunnelbaneingången med en filt och en papperskopp med några mynt i. Enligt mig så är det lite mer medmänskligt att faktiskt heja tillbaka på någon som säger god morgon till en, oavsett om dom har kostym eller trasor på mig. Men sen är ju jag lite osvensk av mig också.

Något som också är väldigt osvenskt är att stå speciellt nära någon på busshållplatsen eller prata med folk på tunnelbanan, varav det senare jag faktiskt gjorde igår. När jag klev på röda linjen mot Mörby centrum på hemvägen igår var det för en gångs skull inga sittplatser lediga så jag ställde mig vid en av de gula stolparna med ca 7 andra personer. En av dessa personer, en drygt 60-årig man, började ganska snabbt prata med mig samtidigt som halva vagnen kollade ganska snett på honom. Det var en ganska trevlig gubbe som berättade att han var pensionär och brukade gå med en grupp andra frivilliga i Stockholms centrum på kvällarna för att fånga upp ungdomar som hamnat snett i livet. Han sa dessutom att både han och jag hade samma sjukdom, nämligen att vi var empatiska och att han såg på mina ögon att mina föräldrar lyckats väldigt bra med mig vilket han också flera gånger bad mig hälsa till dom.

När han väl gått av efter ett x antal fler komplimanger till mig tyckte nog dom flesta i vagnen att jag var ungefär lika konstig som mannen jag talat med. En tant kollade förskräckt på mig som om hon var rädd att jag kulle prata med henne också. För sån är jag! Otroligt osvensk och ganska knasig som inte har något emot att tala i några minuter med folk jag inte känner på tunnelbanan som börjar prata med mig. Men det kan jag all leva med, för vad gör det om 100 år? Jag är inte riktigt som alla andra, och det är jag ganska glad för.